Skriv ut
Jämför versioner

Finansiering av offentlig livsmedelskontroll

Stödjande instruktion för livsmedelskontrollen

Informationen här på sidan är i första hand skriven till dig som arbetar med livsmedelskontroll på en kontrollmyndighet. Vi hälsar också företagare, journalister, konsumenter och andra nyfikna välkomna att läsa.

Stödjande information är tolkningar av regler och ger vägledning om hur lagstiftningen kan tillämpas. Sådan information är inte bindande utan ger exempel och rekommendationer som kan vara till hjälp när lagstiftningen ska tolkas och användas i kontrollen. Stödjande information utesluter inte andra sätt att uppnå målen med kontrollen.

På den här sidan hittar du information om finansiering av offentlig livsmedelskontroll och de regler som styr hur finansieringen av kontrollen ska gå till.

Sammanfattning om finansiering av kontrollen

Kontrollmyndigheternas verksamhet finansieras genom avgifter eller anslag. Principen är att kontrollen ska finansieras genom avgifter och att övriga tillsynsuppgifter ska finansieras med anslag.

Medlemsstaterna i EU får finansiera sin offentliga kontroll med avgifter. Se förordning (EG) nr 882/2004. I Sverige har riksdag och regering beslutat om hur livsmedelskontrollen ska finansieras i Sverige. Regler om finansiering genom avgifter finns i förordning 2006:1166. I den slås fast att offentlig kontroll ska finansieras genom avgifter som livsmedelsföretagarna betalar, med undantag för planerad livsmedelskontroll i primärproduktionsledet. Utöver denna förordning har Livsmedelverkets föreskrifter (LIVSFS 2006:21) som gäller de anläggningar som utgör Livsmedelverkets kontrollansvar.

Avgiftsfinansiering ska bland annat ske genom:

  • Avgift för godkännande.
  • Avgift för registrering.
  • Årlig kontrollavgift.
  • Bemanningsavgift.
  • Avgift för extra offentlig kontroll.

Godkännande och registrering finansieras genom egna avgifter. Den årliga kontrollavgiften ska finansiera systemet för löpande offentlig kontroll, förutom extra offentlig kontroll som finansieras genom särskild avgift. För viss typ av verksamhet tas även en bemanningsavgift ut. Den årliga kontrollavgiften bygger på timtaxa. Den ska täcka de kostnader som uppstår direkt vid genomförande av planerad kontroll och finansiera vissa overheadkostnader. Det är till exempel provtagning, mätutrustning, administration, bilar, lokaler och ledningssystem. Timtaxan ska därför sättas så att både den årliga kontrolltiden och overheadkostnaderna finansieras genom avgiftsuttaget. 

Avgift för godkännande

Godkännandeavgiften ska enligt förordning 2006:1166 täcka kontrollmyndighetens kostnader för prövningen. Avgiften får vara i form av en schablon. Enligt förarbetena (prop. 2005/06:128 s. 169 f.) till livsmedelslagen föreslås att denna prövning täcks genom att godkännandeavgiften motsvarar en årlig avgift för den sökande anläggningen. 

Godkännandeavgiften ska betalas oavsett vilket beslut myndigheten fattar i prövningsärendet. Detta innebär att avgiften ska betalas även om beslutet går sökanden emot. Enligt förordning 2006:1166 ska dels den allmänna principen om tillräckliga finansiella resurser genom avgifter beaktas, dels reglerna om hur avgiften ska beräknas i artikel 27.4-7 i förordning (EG) nr 882/2004. Av 2 kapitlet 1 § LIVSFS 2006:21 framgår vilken avgift Livsmedelsverket tar ut för ansökan om godkännande. Varje kontrollmyndighet beslutar dock självständigt om storleken på avgiften för ansökan om godkännande, se 14 § förordning 2006:1166. En lokal kontrollmyndighet kan därför ha en annan avgift än vad Livsmedelsverket har.

Villkorat godkännande

I godkännandeavgiften ska kostnaden för all prövning av godkännandet ingå, inklusive ett eventuellt villkorat godkännande. Ett villkorat godkännande är en del av den normala prövningen. Myndigheten ska kunna utfärda ett villkorat godkännande om så bedöms nödvändigt, utan att det innebär ytterligare ekonomisk belastning för den sökande.

Nedsättning av avgift för godkännande

Liksom för den årliga kontrollavgiften ska godkännandeavgiften ge kontrollmyndigheten tillräckliga finansiella medel för godkännandet. Det finns inga särskilda regler i förordning 2006:1166 om nedsättning av godkännandeavgiften. Kontrollmyndigheterna kan dock sätta taxan så att den innebär nedsättning av avgiften för vissa verksamheter eller vid vissa omständigheter. Vid sådan taxesättning, som ska antas av kommunfullmäktige, ska principerna i artikel 27.5 i förordning (EG) nr 882/2004 beaktas. 

Avgiften för ett godkännande ska överlag inte vara större än kostnaderna för prövningen. Att varje prövning inte innebär full avgiftsfinansiering eller att vissa prövningar innebär lägre kostnad än avgiften tolereras dock om avgiften sätts som en schablon som i stort sett motsvarar kostnaden för godkännandeverksamheten. Det är viktigt att avgiften inte sätts så att resurser saknas för prövningarna. 

Avgift för registrering

Beslut om registrering av en verksamhet innebär ingen prövning och inget godkännande av om anläggningen uppfyller de lagstadgade kraven, utan innefattar enbart själva registreringen och tilldelning av kontrolltid. Kontroll sker vid senare tillfälle och är inte kopplat till själva registreringen. Oavsett verksamhet bör därför kostnaderna för en registrering vara lika stora. Avgiften ska täcka den kostnad som myndigheten har för registreringen och tilldelningen av kontrolltid. Avgift för mer än en timmes arbete bör inte tas ut vid registrering. Livsmedelsverkets avgift för registrering av anläggning framgår av 2 kapitlet 2 § LIVSFS 2006:21. Varje kontrollmyndighet fastställer självständigt avgiften för registrering av anläggning för sina kontrollobjekt, se 14 § förordning 2006:1166. 

Årlig kontrollavgift vid lokala kontrollmyndigheter

De lokala kontrollmyndigheterna är skyldiga att ta ut en årlig avgift som täcker kostnaderna för den offentliga kontrollen. Se 3 § i förordning 2006:1166. Myndigheterna ska beräkna avgiften så att livsmedelskontrollen har tillräckliga finansiella resurser. Se artikel 26 i förordning (EG) nr 882/2004. Förordning 2006:1166 slår fast att kontrollen ska finansieras via avgifter. De lokala kontrollmyndigheterna får alltså inte finansiera kontrollen med andra medel än avgifter.

Avgiften ska fastställas av kontrollmyndigheten. Om kontrollmyndigheten är en kommun ska avgiften fastställas av nämnden på grundval av en taxa som kommunfullmäktige bestämmer.

De allra flesta livsmedelsföretagare ska betala en årlig kontrollavgift för den verksamhet som är föremål för offentlig kontroll. Se 4 § i förordning 2006:1166. Den årliga kontrollavgiften kan beräknas genom att man multiplicerar den totala tilldelade kontrolltiden med beslutad timtaxa. Avgiften är då baserad på en bedömning av anläggningens behov av kontroll, enlig riskklassning, och ska vara kostnadstäckande.

Timtaxa

Timtaxan vid lokala kontrollmyndigheter ska beslutas av kommunfullmäktige och beräknas så att principen om tillräckliga finansiella resurser för kontrollen beaktas. Enligt bilaga VI i förordning (EG) nr 882/2004 ska följande kriterier ligga till grund vid beräkning av avgifter:

  • Löner till den personal som medverkar i offentlig kontroll. Medverkande personal inkluderar även administrativ personal och politiker.

  • Kostnader för den personal som medverkar vid offentlig kontroll, inklusive kostnader för utrymmen, verktyg, utrustning, utbildning, resor och andra tillhörande kostnader.

  • Kostnader för provtagning och laboratorieanalyser.

Livsmedelsverket fastställer årligen vilken taxa som gäller för kontroll av livsmedelsanläggningar i Livsmedelsverkets kontrollverksamhet. Sveriges kommuner och landsting, SKL, ger ytterligare vägledning om taxesättning för de lokala kontrollmyndigheterna.

Nedsättande av årlig kontrollavgift

Kontrollmyndigheten kan sätta ned eller efterskänka avgiften om det finns särskilda skäl. Se 10 § i förordning 2006:1166. Det är kontrollmyndigheten som fattar beslut om att en avgift ska sättas ned i det enskilda fallet och i så fall med hur mycket.

Sådana särskilda skäl skulle kunna vara de som anges i artikel 27.5 förordning (EG) nr 882/2004:

  • Typ av företag och relevanta riskfaktorer.

  • Särskilda omständigheter för företag med liten produktion.

  • Traditionella metoder som används för produktion, bearbetning och distribution.
    Tillämpningsområdet för artikel 27.5 c i förordning (EG) nr 882/2004, är troligtvis mycket begränsat. Traditionella metoder är ett vidare begrepp än garanterade traditionella specialiteter. I förordning (EG) nr 2074/2005 anges i artikel 7.1 en definition på traditionella livsmedel. Dessa livsmedel omfattas av artikel 27.5 c i förordning (EG) nr 882/2004. Ett exempel är fäbodbrukare som tillverkar mjölkprodukter med traditionella arbetsmetoder.

  • Behoven hos de företag som är lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar.
    I beaktandesats nr 19 i förordning (EG) nr 853/2004 anges avseende särskilda geografiska begränsningar att dessa är områden "… såsom de regioner i de yttersta randområden som avses i artikel 299.2 i fördraget…". Möjligheten att finna verksamheter i Sverige som är lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar är troligtvis mycket liten. 

Behovet av att sätta ned avgiften enligt punkterna a och b som "särskilt skäl" bör vara litet eftersom dessa kriterier redan beaktas i riskmodulen och avgiften ska spegla den kostnad som är förknippad med kontrollen.

Avgift för extra offentlig kontroll

Extra offentlig kontroll är kontroll som utförs efter att bristande efterlevnad har påvisats i den normala kontrollen. Se artikel 28 i förordning (EG) nr 882/2004. Extra offentlig kontroll kan även vara den kontroll som utförs med anledning av befogade klagomål, tips och liknande. I den extra offentliga kontrollen ingår bland annat provtagning och analys av prover samt andra kontroller som är nödvändiga för att undersöka problemets omfattning, att kontrollera om korrigerande åtgärder har vidtagits eller för att upptäcka och/eller bekräfta bristande efterlevnad. 

Vid extra offentlig kontroll ska företagaren stå för alla kostnader som kontrollen ger upphov till. Det är den företagare som har ansvaret för den bristande efterlevnaden eller den företagare som äger eller innehar produkterna vid tidpunkten för kontrollen som ska betala för kontrollen. Det är viktigt att komma ihåg att extra offentlig kontroll alltid ska föranledas av brister i företagets efterlevnad av regelverket. Vilka åtgärder som kan vidtas vid bristande efterlevnad framgår av artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004. En uppföljning av avvikelser föranledda av resultatet från utförda, planerade kontrollbesök eller marknadskontroller är exempel på extra offentlig kontroll. 

Exempel på när avgift för extra offentlig kontroll kan tas ut
 
Vid ett kontrollbesök upptäcks avvikelser. Myndigheten kan beroende på avvikelserna bedöma att de kan följas upp vid nästa planerade besök. Då sker ingen extra offentlig kontroll. Men om myndigheten bedömer att ett extra besök mellan de planerade besöken är nödvändig för att följa upp vidtagna åtgärder mot avvikelserna, sker extra offentlig kontroll. Företaget ska då betala särskilt för denna. 

Kontroll som utförs med anledning av klagomål, tips eller liknande där någon bristande efterlevnad som är orsak till klagomålet eller tipset inte kan konstateras, är inte extra offentlig kontroll och ska inte belasta livsmedelsföretagaren som är föremål för kontrollen. Denna typ av kontroll får inte finansieras med avgifter.

Minimiavgifter

För vissa animaliska livsmedel och för importerade livsmedel finns minimiavgifter som inte får underskridas. Kontrollmyndigheten får inte heller ta ut mer avgift än vad kontrollen kostar. Se artikel 27.3-4 och bilaga IV till förordning (EG) nr 882/2004. Det innebär att bestämmelserna om minimiavgifter inte blir aktuella om kontrollmyndigheten tar ut den faktiska kostnaden för kontrollen.  

Avgift för bemanning vid slakt-, styck- och vilthanteringsanläggningar

Modellen för klassning av livsmedelsanläggningar omfattar de regler som finns för kontrollen i förordning (EG) nr 882/2004. Förutom dessa krav finns särskilda krav på bemanning och frekvens för bemanning i förordning (EG) nr 854/2004. Kostnaden för en kontrollmyndighets offentliga kontroll av en styckningsanläggning får enligt 3 § i förordning 2006:1166 täckas dels av den obligatoriska årliga kontrollavgiften, dels av en bemanningsavgift som tas ut med stöd av 18 § i samma förordning. 

Den årliga kontrollavgiften ska i detta som i andra fall att täcka kostnaden för den kontroll som utförs enligt förordning (EG) nr 882/2004. Anledningen till att det finns möjlighet att även ta ut bemanningsavgift är att det i förordning (EG) nr 854/2004 ställs upp särskilda krav på den offentliga kontrollen av bland annat styckningsanläggningar, vilken bland annat ska omfatta kontroll av animaliska biprodukter, specificerat riskmaterial och salmonella. Livsmedelsverket får på motsvarade sätt ta ut avgift med stöd av 3 kap. 1 och 3 §§ i LIVSFS 2006:21.

Bemanningsavgiften fastställs utifrån det antal timmar bemanning (kontrolltid) som kontrollmyndigheten bedömt krävs för kontroll enligt förordning (EG) nr 854/2004 vid anläggningen, tillsammans med den timtaxa som är beslutad. Avgiften beräknas genom att antalet timmar multipliceras med timtaxan. Om Livsmedelsverket är kontrollmyndighet fastställs såväl kontrolltid som timtaxa av verket. Avgiften ska motsvara Livsmedelsverkets faktiska kostnad. Kostnaden för Livsmedelsverkets offentliga kontroll av slakteri- och vilthanteringsanläggningar ska enligt 3 § andra stycket förordning 2006:1166 och 3 kap. 2 § i LIVSFS 2006:21 täckas uteslutande av en bemanningsavgift.

Lagstiftning