Till huvudinnehåll

E-handel

Det är lika viktigt att följa livsmedelsreglerna när det gäller e-handel som när man säljer livsmedel i butik eller på andra ställen. Läs om vad som är specifikt för e-handel och centralt när det gäller regler och kontroll på området.

Vad är e-handel?

E-handel är en form av distansförsäljning och sker digitalt via webbplatser, sociala media, appar, e-postoch liknande.

E-handel är en förkortning för elektronisk handel och har en snävare betydelse än distansförsäljning som också omfattar till exempel telefon- och postorderförsäljning. Tekniker för distanskommunikation definieras i artikel 2.2 u förordning (EU) nr 1169/2011.

E-handel sker främst via:

  • Distansförsäljning på webbplatser:
    • e-shop
    • sociala medier
    • elektroniska marknadsplatser
  • Appar
  • E-post

Vem har kontrollansvar för e-handel?

Det finns inga särskilda regler i livsmedelslagstiftningen när det gäller ansvaret för kontrollen av livsmedelsföretag som bedriver e-handel. Det innebär att ansvarsfördelningen om behörig kontrollmyndighet följer regleringen i 23, 25 och 25 a §§ livsmedelsförordningen (2006:813).

Grundprincipen är att alla livsmedelsföretagare som ansvarar för anläggningar där det bedrivs verksamhet i något led av produktions-, bearbetnings- försäljnings- och distributionskedjan för livsmedel, till exempel genom e-handel, ska registrera sina anläggningar hos kommunen eller få dem godkända av Livsmedelsverket. Precis som för övriga verksamheter ska företag som bedriver e-handel bedömas utifrån kontinuitet och organisation. För primärproducenter som bara säljer små mängder primärprodukter, görs undantag från detta krav, och då räcker det med att de är registrerade hos länsstyrelsen.

Primärproducenters försäljning via e-handel

Ibland behöver företagaren registrera sin verksamhet eller få den godkänd av två eller fler kontrollmyndigheter om anläggningar finns på flera ställen. Det gäller till exempel om företaget har kontoret, där försäljningen eller webbplatsen administreras i en kommun och lagret i en annan. Här kan de aktuella kontrollmyndigheterna med fördel gemensamt utreda behovet av separata registreringar för att uppnå en effektiv kontroll.

Om ett företag bedriver verksamhet från Sverige men till exempel har ett lager i ett annat EU-land, ska företaget vara anmält till en kontrollmyndighet både i Sverige och i det andra landet. Krav på registrering gäller oavsett om försäljningen från till exempel en webbplats bara vänder sig till svenska konsumenter eller till konsumenter i andra länder. Det gäller oavsett om företaget hanterar livsmedlen fysiskt eller inte. Se villkoren för registrering i artikel 6.2 förordning (EG) nr 852/2004.

Företag som bedriver e-handel kan som tidigare beskrivits, ha anläggningar i flera kommuner. Även för e-handelsverksamhet gäller att det inte finns något som säger att företagets registrering ska ske där verksamheten huvudsakligen kommer att bedrivas. Detta begrepp finns bara när det gäller anläggningar med mobil verksamhet.  

En livsmedelsföretagare med en redan registrerad eller godkänd anläggning, som startar e-handel, ska meddela detta till sin kontrollmyndighet på samma sätt som om verksamheten till exempel skulle öppna en ny (fysisk) butik i samma byggnad som sin tillverkningsanläggning. Båda förändringarna är att betrakta som en betydande förändring av verksamheten. Se artikel 6.2 i förordning (EG) nr 852/2004 och 7 § LIVSFS 2005:20.

Ibland kan det vara svårt att avgöra om ett företag som säljer livsmedel via e-handel, till exempel på digitala plattformar, är en del av livsmedelskedjan eller bedrivs som ett livsmedelsföretag och vem som då är livsmedelsföretagare. Bland dessa företag finns olika typer av modeller och lösningar för beställningar, transporter och betalningar samt hur avtal mellan olika aktörer ser ut. Detta kan i vissa fall påverka vem som räknas som livsmedelsföretagare och i vilken del av livsmedelskedjan dennes ansvar ligger.

Ibland har företaget en organisation som gör att det inte finns ett tydligt livsmedelsföretag i Sverige. Om det finns ett livsmedelsföretag som stadigvarande bedriver verksamhet i Sverige och det finns personal, utrustning och/eller lokaler i Sverige, finns det också minst en anläggning i någon form. Dessa anläggningar ska registreras i den kommun där verksamheten i huvudsak bedrivs och det spelar ingen roll om livsmedelsföretaget är svenskt eller utländskt.

För att kunna planera kontrollen bör kontrollmyndigheten känna till vilka livsmedelsanläggningar som är registrerade och som bedriver e-handel. Myndigheterna bör därför vara noga med att ta in uppgifter om e-handelsförsäljning redan vid registrerings- eller godkännandeförfarandet och kan behöva anpassa information, blanketter och liknande så att de tydligt anvisar att och hur dessa uppgifter ska lämnas.

En anmälan om registrering av en anläggning ska bland annat innehålla uppgifter om plats där verksamheten ska bedrivas och en beskrivning av verksamhetens art. En livsmedelsföretagare som bedriver e-handel behöver därför lämna uppgifter om de webbplatser, digitala marknadsplatser med mera som företaget använder för försäljning till konsument eller försäljning till andra företag (B2B, business to business) så att kontrollmyndigheten kan bedriva kontroll.

Livsmedelsanläggning, livsmedelsföretag och livsmedelsföretagare

Verksamheter som inte omfattas av livsmedelslagstiftningen

Oregistrerade livsmedelsanläggningar som bedriver e-handel

Livsmedelsföretagare som bedriver e-handel ska registrera sina anläggningar, se artikel 6.2 förordning (EG) nr 852/2004.  Eftersom webbplatser vanligtvis har öppet dygnet runt bör utgångspunkten vara att kontinuitetskriteriet är uppfyllt. Därefter ska även kravet om viss grad av organisation bedömas. Avtalsvillkoren på webbplatsen/marknadsplatsen/plattformen kan vara till hjälp för kontrollmyndigheten att se vem/vilka som står bakom den och om de ska vara registrerade som livsmedelsföretag.

Om en kontrollmyndighet får kännedom om ett företag som bedriver e-handel med livsmedel och som bedöms vara en livsmedelsanläggning utan godkännande eller registrering, bör åtgärder vidtas.

Registrering och godkännande

Begreppen viss kontinuitet och viss grad av organisation

Att besluta om sanktionsavgifter

Webbplatser utan kontaktuppgifter

I vissa fall framgår det inte vilken företagare som står bakom försäljningen på till exempel en webbplats eller i en Facebook-grupp. Då är det svårt att veta om företaget har en registrerad anläggning eller inte. Det finns vissa tekniska möjligheter att spåra sådan e-handel, det vill säga ta reda på vilket företag som ligger bakom e-handeln. Kontrollmyndigheter kan kontakta Livsmedelsverket för att få hjälp med detta.

Kontroll av e-handel

Företagare som säljer livsmedel via e-handel ska ha offentlig kontroll precis som alla andra livsmedelsföretag. Det har ingen betydelse om livsmedel säljs via internet eller i en vanlig butik, på ett kafé eller i en restaurang. Livsmedelsinformationen ska vara korrekt vare sig försäljningen sker i en fysisk butik eller via distanshandel.

Kontroll av e-handel är många gånger lämplig att utföra på distans från myndighetens kontor, det vill säga inte på plats på verksamhetsutövarens anläggning. Kontrollen kan då genomföras både föranmäld och oanmäld. Om kontroll utförs oanmäld bör den meddelas livsmedelsföretagaren direkt efteråt.

Vid kontroll är det viktigt att fynd av avvikelser, kontaktuppgifter, påståenden om livsmedlen med mera dokumenteras. Gör skärmdumpar vid kontrollen på till exempel webbplatsen eller i appen där företaget har sina produkter till försäljning. Se till så att även datum/tid kommer med. På så sätt undviker du som inspektör att förlora informationen om sidan ändras eller försvinner.

Inköp under dold identitet

I Sverige utförs kontroll med öppenhet som utgångspunkt. Tidigare har det inte funnits stöd i lagen för kontrollmyndigheter inom livsmedelsområdet att agera utan att ge sig till känna.

Den 1 april 2021 infördes ändringar i flera svenska lagar som berör livsmedelskontrollen. De svenska lagarna är anpassade till EU:s nya kontrollförordning - förordning (EU) 2017/625. En av förändringarna i livsmedelslagen gör det möjligt för kontrollmyndigheter att göra inköp under dold identitet.

I artikel 36 i förordning (EU) 2017/625 ges möjlighet kontrollmyndigheter att göra anonyma inköp, men bara av varor som erbjuds till försäljning genom distanskommunikation. Den ändring som gjorts i 23 a § livsmedelslagen (2006:804) ger kontrollmyndigheter möjlighet att köpa in livsmedel under dold identitet, om det är nödvändigt för att kontrollera att livsmedlet uppfyller kraven i EU-förordningar och svenska regler.

I livsmedelslagen finns inte begränsningen till försäljning genom distanskommunikation utan anonyma inköp får göras i alla typer av livsmedelsverksamheter om det är nödvändigt för kontrollen av att en produkt uppfyller gällande krav. Att det dolda inslaget ska vara nödvändigt för att kontrollera livsmedlet innebär dock att den ansvariga myndigheten i första hand ska överväga de öppna arbetsformer som är tillgängliga för att kontrollera regelefterlevnaden, till exempel att beställa produkter i myndighetens namn, utföra dokumentkontroll och göra oannonserade besök.

När myndigheten använder lagstöd i kontrollen för att göra anonyma inköp, måste hänvisning göras till livsmedelslagen.

Verksamhetsutövaren ska underrättas om det inköp som har skett under dold identitet och om resultatet av det så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar sin betydelse. 

 Syftet med möjligheten till inköp under dold identitet är att effektivt kunna kontrollera livsmedel, bland annat när det gäller vilseledande och bedrägliga förfaranden.

Information låst för andra än medlemmar

Vid offentlig kontroll av verksamheter med e-handel som erbjuder sina kunder inloggning till delar av webbplatsen eller till exempel slutna Facebook-grupper, är det viktigt att informationen kontrolleras också i dessa låsta rum eller grupper. Du har som inspektör rätt till att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar. Det framgår i 20 § livsmedelslagen (2006:804). Det finns även en skyldighet för aktörer att på begäran av kontrollmyndigheten ge myndighetens personal tillgång till bland annat dokument och annan relevant information i den utsträckning det är nödvändigt för att myndigheten ska kunna utföra offentlig kontroll, se artikel 15.1 i förordning (EU) 2017/625.

Myndighetens rätt till upplysningar och tillträde

E-handel som vänder sig till konsumenter i andra länder

I de fall livsmedelsföretagare i Sverige säljer livsmedel via e-handel till konsumenter i andra länder ska även webbplatserna, som vänder sig till andra länder, kontrolleras av den behöriga kontrollmyndigheten.

Vid försäljning till konsumenter och livsmedelsföretag utanför EU, måste relevanta EU-regler och svenska regler vara uppfyllda, men också regler som finns i landet där konsumenterna finns. Det går alltså inte att enbart uppfylla reglerna i tredje land och bryta mot EU-reglerna. Se artikel 12.1 i förordning (EG) nr 178/2002. Däremot kan livsmedelskontrollen i Sverige bara bedriva kontroll utifrån våra svenska regler och EU-regler, inte utifrån regler i mottagarlandet (till exempel språk för märkningen av produkten eller förbjudna ämnen i nationell lagstiftning i mottagarlandet).

Företag som bedriver e-handel och har en livsmedelsanläggning registrerad hos en kontrollmyndighet, kan ha webbplatser på flera olika språk. Detta kan innebära att kontrollmyndigheten måste granska även dessa sidor. Det bör ingå i den planerade kontrollen men skulle även kunna initieras av eventuella klagomål, till exempel från myndigheter i andra länder.

Om livsmedlen enbart ska säljas i ett annat land än Sverige behöver den obligatoriska livsmedelsinformationen som lämnas på webbplatsen inte vara på svenska. Om livsmedlen däremot även ska säljas till konsumenter i Sverige behöver all obligatorisk livsmedelsinformation också ges på svenska, se 5 § LIVSFS 2014:4.

E-handel som vänder sig till konsumenter i Sverige, men drivs från andra länder

Webbplatser och annan e-handel som vänder sig till svenska konsumenter men drivs av en företagare som har sin verksamhet i ett annat land, ska kontrolleras av det landets kontrollmyndighet(er). Detta gäller även om dessa företag säljer till svenska konsumenter med till exempel svenska som språk, när priser anges i SEK eller när det finns information om leveranser till Sverige.

Om avvikelser mot gällande regler upptäcks av en svensk livsmedelskontrollmyndighet bör Livsmedelsverket underrättas. Livsmedelsverket kan då kontakta berörda myndigheter i det aktuella landet, som verksamheten bedrivs från, för att informera dem om avvikelserna. Livsmedelsverksamheter som bedrivs från ett annat land ska kontrolleras av det andra landets kontrollmyndighet.

RASFF och AAC

Livsmedelsverket genomför regelbundet sökningar på webbplatser som vänder sig till svenska konsumenter men där företagen och verksamheten bakom webbplatserna befinner sig i andra länder. Sökningarna utgår främst från livsmedel som av olika anledningar kan innebära hälsorisker för konsumenter, till exempel kosttillskott med förbjudna substanser.

Transport till konsument

Det är livsmedelsföretagaren som är ansvarig för att relevanta hygienkrav i livsmedelslagstiftningen uppfylls i det livsmedelsföretag hen driver, se artikel 3 förordning (EU) nr 852/2004.

Det är som utgångspunkt säljaren som ansvarar för att risker undanröjs under transport fram till dess varan överlämnas till konsument. Om köparen har anlitat ett transportalternativ som säljaren inte har erbjudit kan dock ansvaret för att hantera risken gå över på köparen. Det regleras i 6 § och 8 § andra stycket konsumentköplagen (1990:932). Konsumentverket ansvarar för kontroll enligt konsumentköplagen, läs mer på Konsumentverkets webbplats.

Om konsumentköplagen - Konsumentverkets webbplats

Ett sätt för livsmedelsföretagaren att försäkra sig om att livsmedlen uppfyller kraven i hygienlagstiftningen ända fram tills att dessa når konsumenten, är att anlita en transportfirma som kan transportera varorna under de temperaturförhållanden som anges på förpackningen eller som krävs för att produktens hållbarhet och säkerhet inte ska påverkas negativt. Alternativt kan de särskilda temperaturförhållandena säkerställas genom att exempelvis värmeboxar, kylmedium eller liknande används under transporttiden.

Är en produkt bedömd som kylvara beror det på att en riskbedömning är gjord som visar att varans säkerhet och kvalitet under den givna hållbarheten endast garanteras om temperaturen hålls låg. Därför är det viktigt att tänka på hur varan ska fraktas och att temperaturen ska kunna hållas under transporten.

Digitala marknadsplatser och sociala medier

Här får du veta vilka regler som gäller för e-handel via digitala marknadsplatser och sociala media.

Digitala marknadsplatser

Digitala marknadsplatser (webbplatser, Facebook med mera) är virtuella platser där säljare och kunder möts, precis som på fysiska marknadsplatser och torg. Det är idag mycket vanligt att redan etablerade livsmedelsföretag med fysiska butiker använder sig av digitala marknadsplatser för att utöka sin exponering mot kunderna.

Marknadsplatser där livsmedel säljs kan skötas på olika sätt och det avgör vem som ska vara registrerad som livsmedelsföretagare. Oftast framgår det av de allmänna villkoren på den digitala marknadsplatsen vem kunden köper av.

När försäljning på en marknadsplats sköts av det företag, som driver marknadsplatsen ska företaget i normalfallet ha registrerat den livsmedelsanläggning varifrån verksamheten bedrivs. Företaget som driver marknadsplatsen kan förutom att vara ett led i livsmedelskedjan genom att äga produkterna de släpper ut på marknaden, även ha ansvar för livsmedelsinformation, spårbarhet och att vidta åtgärder vid upptäckt av icke säkert livsmedel. Se artikeln 18 och 19, förordning (EU) nr 178/2002.

Om betalning sker via plattformen eller om plattformen enbart ger information om hur betalning ska ske, har betydelse för om marknadsplatsen ska tolkas som ett led i livsmedelskedjan och därmed om företaget bakom plattformen ska anses vara livsmedelsföretagare.

Om företaget bakom en plattform till exempel ska sörja för transporter till kund/konsument kan det vara ytterligare en anledning till att de ska vara registrerade som livsmedelsföretag.

Ett annat exempel, när det företag som står bakom marknadsplatsen i normalfallet inte ska registrera en anläggning som livsmedelsföretagare, är när försäljning sker av enskilda företag som använder sig av marknadsplatsen. I de fallen ska det framgå att det är ett visst företag/person som säljer på marknadsplatsen. Det brukar då stå i de allmänna villkoren på den digitala marknadsplatsen att avtal ingås mellan marknadsplatsens samarbetspartner och kunden/konsumenten. I de fallen är det säljaren/samarbetspartnern som ska vara registrerad livsmedelsföretagare, förutsatt att kriterierna för registrering är uppfyllda.

Det är värt att notera att vissa marknadsplatser har kombinationer av ovan. Det finns företag som har marknadsplatser som upplåter ”plats” till företag att sälja själva, men marknadsplatsen kan även erbjuda tjänster som till exempel att sköta lagring, leveranser, ta emot betalningar och sköta kundkontakterna. I de fallen bör anläggningen som företaget som driver marknadsplatsen äger, vara registrerad för enbart en viss del av verksamheten.  

Sociala medier

Försäljning via sociala medier är också e-handel och ska registreras och bedömas enligt samma principer som annan livsmedelsverksamhet.

Det finns sociala medier som också har marknadsplatser, till exempel Facebook.

Digitala leveranstjänster

I en verksamhet där man genom en digital plattform erbjuder livsmedel till konsumenter kan det finns flera olika aktörer: de som tillverkar/bereder maten, de som transporterar maten och de som säljer eller skänker maten till konsument.

Leveranstjänstföretag

Med leveranstjänstföretag menas här de aktörer som tillhandahåller webbsidor och appar där konsumenten kan köpa och beställa hem livsmedel. Ofta finns funktioner för att registrera kurirer och fördela transportuppdrag och för att andra livsmedelsföretag ska kunna lägga upp sina produkter till försäljning via leveranstjänstföretaget. Exempel på leveranstjänstföretag är Foodora, Uber Eats och Wolt.

Generellt kan man säga att om ett leveranstjänstföretag säljer livsmedel via sin plattform och/eller om de erbjuder transport av livsmedel, så är de en del av livsmedelskedjan. Hur betalning går till spelar ingen roll för denna bedömning. Att på något sätt förmedla köp mellan kund och annan livsmedelsföretagare eller att erbjuda sådan förmedling anses också som en del av livsmedelskedjan. Högst sannolikt uppfyller leveranstjänstföretagen även kriterierna för kontinuitet och organisation och räknas då livsmedelsföretagare.

Ett leveranstjänstföretag har oftast någon slags huvudkontor eller liknande som då sannolikt också är den anläggning som ska registreras. Platsen för denna anläggning avgör vid vilken kommun registreringen ska göras, även om transporter också sker i andra kommuner.

Huvudkontor

Producenter

Alla slags livsmedel kan säljas via leveranstjänstföretag, till exempel varm eller kall färdiglagad mat eller färdigförpackade livsmedel. Producenterna som tillhandahåller dessa livsmedel är ofta livsmedelsföretagare som har en registrerad livsmedelsanläggning och bedriver verksamhet utanför det som plattformen erbjuder. Det kan till exempel vara restauranger, catering, livsmedelsbutiker, grossister eller lager.

En grundprincip i lagstiftningen är att livsmedelssäkerheten ska garanteras i hela livsmedelskedjan och att det primära ansvaret för detta är livsmedelsföretagarens, se artikel 1.1a-b i förordning (EG) 852/2004. För ett leveranstjänstföretag, som ju är ett livsmedelsföretag, innebär det att alla livsmedel som säljs ska komma från registrerade eller godkända anläggningar. Ett leveranstjänstföretag kan således inte tillhandahålla livsmedel från privatpersoner som inte har registrerade eller godkända livsmedelsanläggningar.

Transportörer

Transportörerna är de som med bil, moped, cykel eller på annat vis transporterar maten till kunden. Ofta kallas dessa för bud, kurir, rider eller liknande.

Transport av livsmedel fram till kund är en tydlig del av livsmedelskedjan. När ett leveranstjänstföretag tillhandahåller transport av livsmedel till kund innebär det att livsmedelskedjan slutar hos slutkonsumenten. Därför är transporten i dessa fall en aktivitet i livsmedelskedjan som ska ligga under ansvar av ett livsmedelsföretag ända fram till kunden. Se artikel 1.1a-b i förordning (EG) 852/2004.

Ansvaret för att uppfylla kraven i livsmedelslagstiftningen kan inte avtalas bort till en konsult eller underleverantör som i sig inte är livsmedelsföretag, till enskilda medarbetare eller liknande. Ett uppdragsgivande livsmedelsföretag ska se till att personal och underleverantörer hanterar livsmedlen i enlighet med gällande livsmedelslagstiftning.

Leveranstjänstföretagen kan i princip lösa ansvaret för transporterna på två sätt:

  1. Transporten ingår i leveranstjänstföretagets verksamhet och ansvar.
    Om ett leveranstjänstföretag anlitar en underleverantör som i sig inte är ett livsmedelsföretag, är de aktiviteter som underleverantören utför på uppdrag av leveranstjänstföretaget en del av leveranstjänstföretagets ansvar.

    Om leveranstjänstföretaget har personal som utför transporterna, är denna personal och den transport de utför en del av leveranstjänstföretagets ansvar. Hur personal tas in spelar ingen roll när det gäller ansvaret som leveranstjänstföretaget har.

  2. Transporten ingår i ett annat livsmedelsföretags verksamhet och ansvar.
    Om leveranstjänstföretaget anlitar ett annat livsmedelsföretag för att utföra transporten, så ansvarar det anlitade livsmedelsföretaget för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls under transporten fram till kund. Det kan till exempel vara när ett leveranstjänstföretag låter transporten skötas av en restaurang som har egen utkörning eller av en budfirma som är registrerad som livsmedelsföretag.

När ett leveranstjänstföretag anlitar ett annat livsmedelsföretag för transporten bör de försäkra sig om att detta livsmedelsföretag har registrerat sina livsmedelsanläggningar.

De som transporterar livsmedlen kan ibland även ha andra uppgifter, till exempel att plocka ihop varor i en butik enligt en beställning. Ansvaret för denna hantering ligger hos det livsmedelsföretag som utför transporten och plockningen.

När en kurir tar uppdrag från flera olika leveranstjänstföretag ska kuriren anses vara personal som ingår i det leveranstjänstföretag som den för tillfället arbetar för och det leveranstjänstföretaget ansvarar för transporten som kuriren utför.

Primärproducenters försäljning via e-handel

En primärproduktionsanläggning ska alltid vara registrerad hos länsstyrelsen om primärproduktionen har en sådan organisation och kontinuitet att den kan betraktas som ett livsmedelsföretag. Även primärproducenter kan sälja sina livsmedel via e-handel. Här följer vad som gäller vid försäljning av olika slags livsmedel från primärproduktionen.

Hygienkrav, dokumentation och information

Regler om vad som är små mängder och vilka hygienkrav, krav på dokumentation och information som gäller för den som direkt till slutkonsument säljer eller skänker små mängder primärprodukter, frilevande vilt och visst slags kött finns i 45-81 §§ LIVSFS 2005:20. Reglerna gäller även den som direkt till slutkonsument säljer eller skänker små mängder kött från fjäderfä och hardjur som producenten har fött upp och slaktat på sin gård. Reglerna gäller, med undantag för 59-64 §§, enbart de verksamheter som kan betraktas som livsmedelsföretag. Bestämmelserna i 59-64 §§ gäller alla jägare som säljer små mängder frilevande vilt och kött av frilevande vilt.

Direkta leveranser av små mängder primärprodukter, frilevande vilt med mera - utökning eller registreraring?

Verksamheter som hanterar livsmedel av animaliskt ursprung

Leveranser av små mängder honung och andra biodlingsprodukter

Försäljning av små mängder (PDF) - broschyr

Groddar, skott och microgreens

Försäljning av primärprodukter och visst slags kött direkt till slutkonsument

Grundprincipen i lagstiftningen är att verksamheter som bedriver försäljning eller transport av livsmedel ska vara registrerade eller godkända hos behörig kontrollmyndighet och följa samtliga relevanta bestämmelser i EU-lagstiftningen och svensk lagstiftning. Men det finns några undantag. Det gäller den som säljer eller skänker små mängder primärprodukter och visst slags kött direkt till slutkonsumenter.

Undantagen följer av artikel 1.2 c i förordning (EG) nr 852/2004 och artikel 1.3 c-1.3.e i förordning (EG) nr 853/2004. Då ska istället svenska regler tillämpas. Reglerna finns i 45-81 §§  LIVSFS 2005:20. Reglerna i 46-81 §§, med undantag för 59-64 §§ om jägares direkta leveranser av små mängder frilevande vilt och kött av frilevande vilt, gäller endast leveranser från producenter som är livsmedelsföretagare. Det framgår av 45 § i föreskriften.

Reglerna innebär att primärproducenter som säljer sina egna primärprodukter, till exempel honung, fisk, ägg frukt, örter, grönsaker, svamp eller bär kan sälja små mängder direkt till slutkonsumenter utan att vara registrerade hos kommunens livsmedelskontroll. Detta gäller även om primärproducenten säljer via e-handel. En primärproduktionsanläggning ska däremot alltid vara registrerad hos länsstyrelsen om primärproduktionen har en sådan organisation och kontinuitet att den kan betraktas som ett livsmedelsföretag. Det gäller även den som regelbundet plockar och säljer vilda örter, svamp eller bär direkt till slutkonsumenter.

Exempel på livsmedelsföretag i primärproduktionen 

Direkta leveranser av små mängder primärprodukter och visst slags kött 

Gränsen mellan primärproduktion och senare led 

Försäljning av ägg

Den som har fler än 50 värphöns och säljer eller skänker ägg direkt till konsumenter ska, förutom att registrera sin livsmedelsanläggning hos länsstyrelsen, också stämpla äggen med en producentkod om de säljs utanför produktionsplatsen, vilket är fallet vid e-handel. Ansökan om producentkod ska skickas till Livsmedelsverket. Se 40 -41 §§  LIVSFS 2005:20. Den som har värphöns eller vaktlar för produktion av konsumtionsägg kan också omfattas av obligatorisk salmonellakontroll. Bestämmelser om obligatorisk salmonellakontroll finns på Jordbruksverkets webbplats.

Försäljning av ägg

Försäljning av små mängder levande musslor

Primärproducenter som vill sälja levande musslor eller andra tvåskaliga blötdjur direkt till slutkonsumenter och lokala detaljhandelsanläggningar måste både registrera primärproduktionsanläggningen och komplettera registreringen med en särskild registrering om direktförsäljning av små mängder musslor. Det gäller både den som har en musselodling och den som plockar vilda musslor. Detta framgår av 65 § LIVSFS 2005:20. Musslorna måste komma från öppna produktionsområden.

Sök - öppna och stängda produktionsområden för musslor-ostron 

Försäljning av frilevande vilt och kött av frilevande vilt

Livsmedelsverket anser att jägare som säljer små mängder frilevande vilt eller små mängder kött från frilevande vilt inte uppfyller kriterierna för att räknas som livsmedelsföretag. Någon registrering hos länsstyrelsen behövs därför inte innan produkterna säljs direkt till slutkonsumenter, till exempel via e-handel, eller till lokala detaljhandelsanläggningar.

Detta gäller dock inte för vilt som kan vara bärare av trikiner, framför allt vildsvin och björn. De djurslag som är mottagliga för trikiner ska alltid passera en vilthanteringsanläggning innan köttet säljs till konsumenter. På samma sätt ska hjortar från hägn som inte är friförklarade avseende tuberkulos alltid skickas till en vilthanteringsanläggning eller ett slakteri innan köttet säljs till slutkonsumenter. Se 63 § LIVSFS 2005:20.

Försäljning av mjölk

Mjölk som säljs via e-handel måste vara pastöriserad och livsmedelsanläggningen där pastöriseringen sker ska vara registrerad hos kommunen eller godkänd av Livsmedelsverket, beroende på vilken livsmedelsverksamhet som bedrivs på anläggningen.

En mjölkproducent som vill sälja opastöriserad mjölk får bara sälja små mängder direkt till konsumenter som kommer till gården. Att sälja opastöriserad mjölk via e-handel är alltså inte tillåtet. Mjölken får inte heller tappas upp i förväg utan ska tappas upp på plats på konsumentens begäran. Se 76-81 §§ LIVSFS 2005:20.

Opastöriserad mjölk

REKO-ringar

Att sälja livsmedel via REKO-ringar är en typ av e-handel och distansförsäljning som blir allt vanligare. REKO står för ”rejäl konsumtion” och är ett sätt att handla lokalproducerad mat utan mellanhänder.

Köpare och säljare får kontakt med varandra genom Facebook-grupper. I gruppen får köparen veta vilka varor som finns i den lokala REKO-ringen och hur man gör för att beställa. Där finns också information om var (utlämningsställe), när de beställda varorna hämtas och hur betalningen går till. Alla affärer görs upp i förväg men betalningen kan ske på olika sätt, till exempel på plats då varan hämtas.

Försäljare i REKO-ringar kan vara primärproducenter, privatpersoner, producenter eller detaljhandlare som driver restauranger eller bagerier.

Vid försäljning i REKO-ringar gäller samma märknings- och informationsansvar som vid annan försäljning av livsmedel. Säljarna i REKO-ringar ska registrera sina anläggningar i samma omfattning och på samma villkor som annan livsmedelverksamhet.

Maten ska vara säker

Alla som säljer eller skänker livsmedel har ett ansvar för att livsmedlen är säkra att äta. Det gäller även privatpersoner som inte anses vara ett livsmedelsföretag och som till exempel säljer livsmedel via REKO-ringar. Se artikel 14 i förordning (EG) nr 178/2002. Livsmedlen får inte vara skadliga för människors hälsa eller ha hanterats eller förvarats på ett sådant sätt att de blivit otjänliga. Det är viktigt att produkterna till exempel hanteras på ett hygieniskt sätt och förvaras tillräckligt svalt och rent.

Privatpersoner anses inte vara livsmedelsföretagare. Därför omfattas inte privatpersoner (med undantag för jägare), som säljer livsmedel via en REKO-ring av bestämmelserna om direkt försäljning av små mängder primärprodukter i LIVSFS 2005:20. Däremot finns det andra bestämmelser som även privatpersoner måste följa. Stenmurklor får till exempel bara släppas ut på marknaden om de har förvällts enligt vedertagna metoder. Se 20 § LIVSFS 2005:20. Den som planerar att odla och sälja små mängder groddar måste alltid ansöka om godkännande hos länsstyrelsen och försäljningen får inte starta förrän godkännandet är klart. Att anläggningar för produktion av groddar måste vara godkända framgår av förordning (EU) nr 210/2013.

Livsmedelsinformation vid e-handel

Företagares ansvar för livsmedelsinformation i samband med e-handel med färdigförpackade livsmedel är omfattande. Obligatorisk information enligt artikel 9 i förordning (EU) 1169/2011, utom datummärkning, ska anges på underlaget till e-handelsförsäljningen (webbplats, socialt media, app, mejl eller liknande) så att det finns tillgängligt för konsumenten eller storhushållet innan köpet avslutas. Se artikel 14 förordning (EU) nr 1169/2011. Läs mer under länken om distansförsäljning av färdigförpackade livsmedel, om vissa undantag för bland annat referensnummer för nötkött och kodnummer för kontrollorgan.

Obligatoriskt att informera om

Distansförsäljning av färdigförpackade livsmedel

Distansförsäljning – inte färdigförpackade livsmedel

Vid offentlig kontroll av e-handel kan det visa sig att företaget många gånger har stora mängder information på sin webbplats, ofta på flera olika sidor på webbplatsen, där produkter saluförs. Denna information, oavsett om den ligger på samma sida eller en annan sida på webbplatsen än där produkten finns, kan komma att ses som livsmedelsinformation.

Här följer några aspekter på livsmedelsinformation som särskilt bör beaktas vid försäljning just via e-handel.

Språk

Den obligatoriska livsmedelsinformationen ska vara på ett språk som lätt förstås av konsumenterna i den medlemsstat där livsmedlet saluförs. Bestämmelsen i 5 § LIVSFS 2014:4 bör läsas i ljuset av artikel 15.2 i förordning (EU) nr 2011/1169 som säger att de medlemsstater där ett livsmedel saluförs får föreskriva att uppgifterna inom deras territorium ska anges på ett eller flera av unionens officiella språk. Se artikel 15 i förordning (EU) nr 1169/2011.

I 5 § LIVSFS 2014:4 anges att den obligatoriska informationen ska vara på svenska. Ett annat språk får användas om språket endast obetydligt skiljer sig från svenska. Detta gäller även obligatorisk livsmedelsinformation som tillhandahålls för livsmedel som saluförs via e-handel. Livsmedelsverkets tolkning är att de mer specifika bestämmelserna i 5 § i LIVSFS 2014:4 endast riktar sig till livsmedelsföretagare med verksamhet i Sverige.

Tydlig och tillgänglig information

Livsmedelsinformation ska vara korrekt, tydlig och lätt att förstå för konsumenten. Se artikel 7.2 i förordning (EU) nr 1169/2011. Detta gäller oavsett var information finns, alltså även om den förekommer i e-handeln, till exempel på en webbplats eller i en app.

Den obligatoriska livsmedelsinformationen, utom datummärkning, ska finnas tillgänglig innan köpet avslutas och finnas på stödmaterialet för distansförsäljningen. Det kan tillhandahållas på andra lämpliga sätt som identifieras tydligt av livsmedelsföretagaren och om så sker så får livsmedelsföretagaren inte ta ut en extra avgift av konsumenterna. Se artikel 14 i förordning (EU) nr 1169/2011. Det här betyder att den obligatoriska informationen till exempel kan göras tillgänglig för konsumenten eller storhushållet på webbplatsen eller i appen, innan köpet avslutas enligt artikel 14 i samma förordning.

I artikel 12 punkt 1 i samma förordning, som handlar om tillgänglighet och placering av obligatorisk livsmedelsinformation, framgår att den obligatoriska livsmedelsinformationen ska finnas tillgänglig och vara lättåtkomlig. Det gäller alla livsmedel. Att exempelvis behöva leta på olika sidor på webbplatsen för att få tag på den fullständiga obligatoriska informationen om ett livsmedel kan inte anses uppfylla lagstiftningens krav. Det bör alltså inte enbart räcka med att informationen finns tillgänglig på stödmaterialet (i detta fall webbplatsen) i enlighet med artikel 14 i förordning (EU) nr 1169/2011.

E-handelslagen och kontaktuppgifter till företaget

Vid e-handelsförsäljning finns krav på att företaget ska ange sina kontaktuppgifter på till exempel webbplatsen, i det sociala mediet och liknande där försäljningen sker. Dessa krav finns i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, vilken ligger under Konsumentverkets kontrollansvar.

Vilket kontrollansvar har Konsumentverket i förhållande till livsmedelslagstiftningen?

Näringsdeklaration

Näringsdeklaration ska innehålla de uppgifter som anges i artikel 30.1 och 30.2 i förordning (EU) nr 1169/2011. De ska anges i tabellform med siffrorna under varandra, om utrymmet tillåter detta. Vid e-handelsförsäljning kan inte undantaget om ont om utrymme tillämpas. Platsen för uppgifter enligt artikel 14 på till exempel en webbsida kan inte vara begränsad, till skillnad från om uppgifterna anges på förpackningen.

Näringsdeklaration

Länkar, kategorier, recensioner med mera

Den som driver e-handel har stora möjligheter att lägga in mycket information om sina produkter. Företagen måste tillhandahålla obligatorisk livsmedelsinformation men ofta finns mycket mer, frivillig information om livsmedlen, till exempel information om de olika ingredienserna och olika typer av påståenden.

Det kan exempelvis se ut så att en försäljare har obligatorisk information om sina livsmedel, samt en länk som heter ”Läs mer”. Klickar man på ”Läs mer” kommer man till annan, frivillig information. Det kan till exempel röra sig om en blogg som handlar om livsmedlet, om artiklar om påstådda positiva egenskaper eller om kundrecensioner. Den länkade information är att se som livsmedelsinformation och bör kontrolleras. Se definitionen av livsmedelsinformation i artikel 2 punkt 2 a i förordning (EU) nr 1169/2011. Om dessa länkar ligger på en webbplats som företaget ansvarar för, har de även ansvar för att den frivilliga informationen i länkarna tillåts på webbplatsen.  Om sådan frivillig information inte följer livsmedelslagstiftningen kan kontrollmyndigheten överväga att rikta åtgärder mot livsmedelsföretagaren.

En annan vanlig företeelse i e-handeln, särskilt vid försäljning av kosttillskott, är att dela in produkterna i olika kategorier, eller grupper, som var och en har en rubrik, till exempel ”Träning”, ”Allergi”, ”Mage” och så vidare. Även dessa kategorinamn är att se som livsmedelsinformation om de livsmedel som finns under varje kategori.

E-handel som vänder sig till andra företagare som kunder

De flesta företag som säljer livsmedel via e-handel vänder sig direkt till slutkonsumenter men det finns också e-handel som vänder sig till livsmedelsföretagare som kunder.

Artikel 14 i förordning (EU) nr 1169/2011 om distansförsäljning är tillämplig vid försäljning till konsumenter och storhushåll. Däremot är bestämmelsen inte tillämplig när e-handel vänder sig till andra livsmedelsföretagare än storhushåll. Se även artikel 6 om grundläggande krav som säger att varje livsmedel som är avsett för slutkonsumenter eller storhushåll ska åtföljas av livsmedelsinformation i enlighet med förordningen.

I de fall där e-handeln med färdigförpackade livsmedel bara vänder sig till andra livsmedelsföretagare (utom storhushåll) gäller alltså inte samma krav på livsmedelsinformation som då e-handeln vänder sig till konsumenter och storhushåll. Det finns inget krav på att all obligatorisk information ska finnas tillgänglig på webbplatsen innan köpet avslutas.

Om en e-handel istället, eller också, vänder sig till företagare som inte är livsmedelsföretagare blir fallet ett annat. Företagare som inte är livsmedelsföretagare bör anses vara slutkonsument (jämför artikel 1.3 i förordning (EU) nr 1169/2011 och artikel 3. 18 i förordning (EG) nr 178/2002). Då är de konsumenter vilket är det som krävs för att artikel 14 i förordning (EU) nr 1169/2011 ska vara tillämplig.

Ansvar för informationen

EU-kommissionens frågor och svar om distansförsäljning (PDF) 

Ekologiska livsmedel i e-handeln

Många som säljer livsmedel via e-handel vill saluföra dem som ekologiska eller ange att livsmedlet innehåller ekologiska ingredienser. För att få göra det måste verksamheten vara anmäld till ett godkänt kontrollorgan och vara certifierad.

E-handel som vänder sig till slutkonsument ska stå under ekologisk kontroll. Det finns undantag från kravet på anmälan och kontroll för dem som uteslutande tillhandahåller ekologiska produkter direkt till slutkonsument. E-handel till slutkonsument räknas dock inte som en direkt försäljning inom ekologisk försäljning eftersom köpet har gjorts upp i förväg. Undantaget från anmälan till ett godkänt kontrollorgan gäller bara när säljare och köpare träffas fysiskt vid själva köptillfället. Se EU-domstolens dom i mål 289/16 den 12 oktober 2017, Kamin und Grill Shop GmbH.

Storhushållsverksamhet, som inkluderar restauranger och cateringverksamheter, omfattas inte av reglerna för ekologisk produktion, vilket betyder att den typen av verksamhet inte behöver certifieras. Det innebär till exempel att en restaurang med webbplats där beställning av restaurangmat kan göras, eller cateringverksamheter som säljer via REKO-ringar, kan framhålla att ekologiska ingredienser har använts vid tillagningen av rätterna men de kan inte marknadsföra de tillagade rätterna som ekologiska. Se artikel 2 förordning (EU) 2018/848 och artikel 2.2 d förordning (EU) nr 1169/2011. Vid en kontroll måste företagaren också kunna visa att det stämmer, det vill säga kunna visa att ingredienserna är ekologiska.

Alla aktörer - både livsmedelsföretag och privatpersoner - som omfattas av reglerna för ekologisk produktion men inte omfattas av ett undantag, och som säljer ekologiska livsmedel via e-handel ska vara anmälda till ett kontrollorgan.

Kom ihåg vid försäljning av ekologiska livsmedel via en REKO-ring

Alla som omfattas av reglerna för ekologiska produktion ska vara anmälda till ett kontrollorgan. Det gäller både livsmedelsföretag och privatpersoner.

 Kontroll av ekologiska livsmedel 

Information och märkning

Listan visar sidor som tar upp informations och märkningskrav kopplade till e-handel.