Skriv ut
Jämför versioner (endast en version av sidan)

Vad är ett brott mot livsmedelslagstiftningen?

Stödjande information för livsmedelskontrollen

Informationen här på sidan är i första hand skriven till dig som arbetar med livsmedelskontroll på en kontrollmyndighet. Vi hälsar också företagare, journalister, konsumenter och andra nyfikna välkomna att läsa.

Stödjande information är tolkningar av regler och ger vägledning om hur lagstiftningen kan tillämpas. Sådan information är inte bindande utan ger exempel och rekommendationer som kan vara till hjälp när lagstiftningen ska tolkas och användas i kontrollen. Stödjande information utesluter inte andra sätt att uppnå målen med kontrollen.

Ett brott är en handling eller försummelse och ibland slarv som kan leda till ett straff. Här får du veta vilka regler som gäller för livsmedelsbrott och vilka straff sådana brott kan ge.

Om livsmedelsbrott

Regler om straff för brott mot livsmedelslagstiftningen finns i 29 och 30 §§ i livsmedelslagen (2006:804). 

För att en gärning ska vara brottslig krävs antingen uppsåt eller oaktsamhet hos gärningsmannen. Uppsåt betyder i princip att man begår gärningen avsiktligt. Oaktsamhet betyder en sorts slarv. Om en gärning kan anses som ringa, alltså bagatellartad, ska gärningsmannen inte åtalas eller dömas. 

Det är bara fysiska personer som kan straffas enligt dessa regler i livsmedelslagen (2006:804), alltså inte juridiska personer, som bolag och föreningar. Juridiska personer kan istället bli föremål för så kallad företagsbot, se nedan. 

I 29 § livsmedelslagen (2006:804) kriminaliseras: 

I första stycket:

  • brott mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av vissa paragrafer i lagen
  • brott mot 10 § första stycket i lagen
  • underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt 20 § första stycket 1 i lagen (att lämna upplysningar i den offentliga kontrollen) 

I andra stycket:

  • brott mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i EU-förordningar (”EU-bestämmelser”) som kompletteras av livsmedelslagen. 

Av dessa punkter är det bara punkt 3 som är en konkret brottsbeskrivning enligt lagen. Punkt 2 kan verka konkret, men eftersom 10 § första stycket gör hänvisningar till annan lagstiftning, kan paragrafen inte läsas självständigt. Även punkt 1 och andra stycket är skrivna så att man måste gå till annan lagstiftning för att se vad som faktiskt är kriminaliserat. Den lagstiftningen är i första hand Livsmedelsverkets föreskrifter, EG-förordningar - som kompletteras av livsmedelslagen (2006:804) - samt livsmedelsförordningen (2006:813).

Det är inte i första hand kontrollmyndigheterna som ska försöka bedöma om en handling har begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet, eller om en handling kan anses vara ringa. Det är rättsväsendets sak att ta slutlig ställning till detta, men kontrollmyndigheten bör argumentera kring dessa frågor i sin åtalsanmälan. 

Straffet för brott mot livsmedelslagen är böter, oftast dagsböter. En annan tänkbar påföljd är företagsbot. Det är ett penningstraff som åklagare eller domstol kan ålägga en näringsidkare, alltså även en juridisk person, vid brott som begåtts i näringsverksamhet. Preskriptionstiden för brotten är två år.Bestämmelserna om företagsbot finns i 36 kap. 7-10 a §§ Brottsbalken (1962:700)

Centrala regler kring livsmedelsbrott

Enligt artikel 55 i förordning (EG) nr 882/2004 ska EU:s medlemsstater bland annat fastställa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av livsmedelslagstiftningen. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. EG-rätten innehåller inga närmare bestämmelser om vilka sanktioner som överträdelser av EU-reglerna kan ge. 

I 29 § livsmedelslagen (2006:804) finns Sveriges nationella straffbestämmelse på livsmedelsområdet. Där slås fast att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot ett antal bestämmelser eller som inte fullgör sina skyldigheter att låta kontroll­myndigheten på begäran få upplysningar och del av handlingar, döms till böter. 

Av 29 § andra stycket framgår också att till böter döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Straffbestämmelserna gäller inte om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning. 

Enligt förarbetena omfattar straffansvaret inte den som vid myndighetsutövning underlåter att iaktta de skyldigheter för myndigheter som följer av EU-bestämmelserna om offentlig kontroll. I brottsbalken finns ansvarsbestämmelser för den som vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtelse åsidosätter vad som gäller för uppgiften. 

Vidare döms inte till ansvar om en gärning som avses i 29 § är att anse som ringa. Se 30 § livsmedelslagen. Till ansvar enligt 29 § livsmedelslagen döms heller inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. 

Bland de brott som finns i brottsbalken, och som kan tänkas bli aktuella i livsmedelssammanhang, kan nämnas spridande av gift eller smitta (brottsbalken 13:7), vårdslöshet med gift eller smittämne (brottsbalken 13:9), vållande till kroppsskada eller sjukdom (brottsbalken 3:8) samt framkallande av fara för annan (brottsbalken 3:9). 

Livsmedelslagstiftningen består av ett mycket omfattande regelverk, såväl av EU-rättsliga bestämmelser som av nationell lagstiftning. Enligt 29 § livsmedelslagen (2006:804) är det straffbart att bryta mot skyldigheter, villkor och förbud som framgår av all relevant EU-lagstiftning. 

Det är också straffbart att bryta mot bestämmelser som föreskrivits med stöd av livsmedelslagen (2006:804). Mot den bakgrunden framstår det som näst intill omöjligt att konkretisera alla de fall då straffbestämmelserna i 29 § skulle kunna gälla. 

Här ligger i stället tonvikten på att presentera de vanligaste brottstyperna inom livsmedelsområdet. De brott som presenteras är alltså inte heltäckande. Det är viktigt att visa var de konkreta reglerna finns i lagmassan och att ange hur laghänvisningar och lagrum återges korrekt. 

Huvudregeln för att korrekt återge en lagrumshänvisning i en åtalsanmälan för livsmedelsbrott är: 

  • tala om var i livsmedelslagstiftningen man finner den materiella regel som misstänks vara överträdd,
  • koppla den materiella regeln till straffbestämmelsen i 29 § livsmedelslagen. Använd 29 § första stycket (och ange vilken av punkterna som är tillämplig på den aktuella överträdelsen) för brott mot föreskrifter och beslut samt underlåtenhet att lämna begärda uppgifter eller handlingar, och använd 29 § andra stycket för brott mot skyldigheter, villkor eller förbud som återfinns i relevant EU-lagstiftning. 

Flexibiliteten i livsmedelslagstiftningen

Den EU-rättsliga reglering som trädde i kraft den 1 januari 2006, det vill säga när det gäller hygienlagstiftning, är i mycket en målinriktad lagstiftning. Reglerna är mindre detaljreglerande än vad den tidigare livsmedelslagstiftningen var. 

Reglerna i bland annat förordning (EG) nr 178/2002, förordning (EG) nr 852/2004 samt förordning (EG) nr 853/2004  ger i stället livsmedelsföretagaren möjlighet att välja olika vägar för att uppnå förordningarnas mål. Flexibiliteten kommer till uttryck i lagstiftningen genom skrivningar som ”när det är nödvändigt”, ”adekvat”, ”om så krävs” och ”ändamålsenlig”. 

Samtidigt som flexibiliteten i lagstiftningen ger företagare möjligheter, innebär den också att det är livsmedelsföretagarna som har det primära ansvaret för livsmedelssäkerheten. Det är också livsmedelsföretagarna som ska kunna visa för kontrollmyndigheten att de lösningar som de har valt innebär att lagstiftningens krav uppfylls. 

För kontrollmyndigheterna innebär flexibiliteten att särskild omsorg måste läggas ned på att motivera varför en åtgärd utgör en överträdelse av livsmedelslagstiftningen.

Lagstiftning