Skriv ut
Jämför versioner

Administrativa åtgärder

Stödjande information för livsmedelskontrollen

Informationen här på sidan är i första hand skriven till dig som arbetar med livsmedelskontroll på en kontrollmyndighet. Vi hälsar också företagare, journalister, konsumenter och andra nyfikna välkomna att läsa.

Stödjande information är tolkningar av regler och ger vägledning om hur lagstiftningen kan tillämpas. Sådan information är inte bindande utan ger exempel och rekommendationer som kan vara till hjälp när lagstiftningen ska tolkas och användas i kontrollen. Stödjande information utesluter inte andra sätt att uppnå målen med kontrollen.

Här får du veta när en kontrollmyndighet kan använda olika administrativa sanktioner och vad de innebär. Du får också veta vilka regler som gäller om hur beslutet ska kommuniceras, underrättas om och hur det kan överklagas med mera.

Att ställa krav på administrativa sanktioner

Om en kontrollmyndighet konstaterar bristande efterlevnad ska den vidta åtgärder för att se till att företaget avhjälper situationen. Se artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004. 

I första hand bör myndigheten uppmana företaget att rätta sig efter lagstiftningen. Det är viktigt att den uppmaningen endast består av ett konstaterande av bristerna och en allmän uppmaning att följa lagstiftningen. Om kravet från myndighetens sida är avsett som eller upplevs som tvingande, det vill säga att myndigheten kommer att vidta åtgärder om företagaren inte rättar till avvikelserna, ska kravet utformas som ett överklagbart beslut. Detta enligt svensk förvaltningsrätt. 

Men om det rör sig om allvarliga brister eller om det vid senare uppföljning visar sig att inga eller otillräckliga förbättrande åtgärder vidtagits bör myndigheten överväga att använda administrativa sanktioner. 

När myndigheten beslutar om vilken åtgärd som ska vidtas ska den ta hänsyn till den bristande efterlevnadens art och om företaget tidigare visat prov på bristande efterlevnad. Det innebär att åtgärderna ska vara kraftigare vid mer allvarliga och/eller upprepade brister och mindre kraftiga vid mindre brister. Jämför med proportionalitetsprincipen.   

Proportionalitetsprincipen

Proportionalitetsprincipen är en central rättslig princip. När kontrollmyndigheten överväger att vidta åtgärder mot en livsmedelsföretagare är det alltid viktigt att ta hänsyn till proportionalitetsprincipen. Principen innebär att nackdelarna som beslutet medför för den enskilde inte får vara större än nyttan för det allmänna. Myndigheten får inte heller använda sig av hårdare metoder än som behövs för att uppnå det önskade resultatet. 

Möjligheter till åtgärder vid uppföljning 

Åtgärderna vid uppföljning kan enligt artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004 omfatta att myndigheten: 

  • Föreskriver sanering eller andra åtgärder som anses vara nödvändiga för att se till att livsmedel är säkra eller att livsmedelslagstiftningen följs.
  • Begränsar eller förbjuder utsläppande på marknaden och import eller export av livsmedel.
  • Övervakar och, vid behov, beordrar att livsmedel återkallas, dras tillbaka från marknaden och/eller destrueras.
  • Ger tillstånd till att livsmedel används för andra ändamål än dem som de ursprungligen var avsedda för.
  • Tillfälligt avbryter driften av eller stänger hela eller delar av det berörda företaget under en lämplig tidsperiod.
  • Tillfälligt eller permanent återkallar anläggningens godkännande.
  • Beslutar om åtgärder efter offentlig kontroll av livsmedel från tredje länder enligt artikel 19.
  • Beslutar om andra åtgärder som den behöriga myndigheten anser vara motiverade.

    I livsmedelslagen (2006:804) finns kompletterande bestämmelser som ger myndigheten möjligheter att agera. Kontrollmyndigheten får enligt lagen: 

  • Meddela förelägganden och förbud (22 §),
  • förena förelägganden och förbud med vite (23 §),
  • omhänderta en vara som släppts ut på marknaden eller uppenbart är avsedd att släppas ut på marknaden i strid med 10 § i lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen (24 § första stycket 1 punkten),
  • omhänderta varor som avses med ett föreläggande eller förbud enligt 22 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs (24 § första stycket 2 punkten) och
  • låta destruera omhändertagna varor (24 § andra och tredje stycket). 

I första hand bör de administrativa åtgärderna hämtas från artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004 och i andra hand från livsmedelslagen. Det framgår av formuleringen i 22 § som ger kontrollmyndigheten befogenhet att besluta om förelägganden och förbud utöver vad som följer av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Åtgärder när det inte gäller livsmedelsföretag

Observera att de flesta sanktionerna används på samma sätt oavsett om anläggningen är godkänd enligt förordning (EG) nr 853/2004 eller om anläggningen endast är registrerad. När det rör sig om en registrerad anläggning kan återkallelse av godkännande givetvis inte användas. Avregistrering utgör inte heller någon sanktion. 

Avregistrering

Om bristerna vid en registrerad anläggning uppgår till en sådan nivå som i andra fall skulle leda till stängning/återkallelse av godkännande, kan anläggningen stängas (helt eller delvis) med stöd av art 54 e) i förordning (EG) nr 882/2004. I praktiken har en sådan åtgärd samma verkan som ett återkallande av godkännande. Skillnaden är att registreringen finns kvar under den tid bristerna finns kvar. Om bristerna åtgärdas behöver någon ny registrering inte göras för att verksamheten ska få starta på nytt.     

Kommunicering

Innan en myndighet kan besluta om föreläggande eller förbud alternativt besluta om andra åtgärder ska en så kallad kommunicering ha skett. Detta innebär att livsmedelsföretagaren ska ha fått ta del av uppgifter av betydelse för ärendet samt möjlighet att yttra sig. Livsmedelsföretagaren ska alltså underrättas om bland annat innehållet i kontrollrapporten. 

Myndigheten kan själv välja på vilket sätt kommuniceringen ska ske. Se 17 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223). Kommuniceringen kan ske genom att företagaren tar del av innehållet i handlingar på plats vid kontrollbesöket eller genom att handlingar skickas till livsmedelsföretagaren med post. 

Om handlingar skickas med post och myndigheten önskar få bevis på att kommunicering skett kan brevet exempelvis skickas rekommenderat med mottagningsbevis. I de fall då myndigheten önskar ha bevis för att kommunicering skett men det är svårt att få tag på företagaren, kan det vara lämpligt att delge företagaren enligt delgivningslagens (2010:1932) bestämmelser.     

Kommunicering kan också ske muntligt, men på grund av risken för missförstånd bör det sättet inte användas när uppgifterna som ska kommuniceras är omfattande eller komplexa. Men det finns situationer där muntlig kommunicering kan vara nödvändig, se nedan. 

Om en livsmedelsföretagare, som är en juridisk person, måste vidta åtgärder på grund av bristande efterlevnad av lagstiftningen är det viktigt att kommuniceringen av uppgifter om bristande efterlevnad sker med den som har rätt att företräda den juridiska personen. Konsekvensen av att en juridisk person inte delges på ett korrekt sätt är att det blir svårt för myndigheten att bevisa att livsmedelsföretagaren känner till uppgifterna i rapporten. Även när livsmedelsföretagaren är en fysisk person bör myndigheten säkerställa att företagaren känner till uppgifterna i rapporten. 

Vid kommuniceringen kan myndigheten också informera livsmedelsföretagaren om att det finns stöd för myndigheten att vidta administrativa åtgärder vid bristande efterlevnad i livsmedelslagstiftningen. Till exempel att besluta om förelägganden eller förbud med eller utan vite eller i sista hand även att återkalla – helt eller delvis – anläggningens ­godkännande. Det kan även vara lämpligt att informera företagaren om att myndigheten överväger att vidta åtgärder (kommunicering av förslag till åtgärdsbeslut), men det finns inte något krav inom förvaltningsrätten på att det ska ske. 

I vissa särskilt allvarliga situationer kan det bli nödvändigt att fatta beslut om administrativa åtgärder direkt, utan kommunicering. Så är fallet exempelvis om avgörandet inte kan skjutas upp eller om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet. Se artikel 9 i förordning (EG) nr 882/2004 och 16-17 §§ förvaltningslagen (1986:223). I sådana fall ska man i första hand tänka på möjligheten att kommunicera muntligt (per telefon) med livsmedels­företagaren. I särskilt brådskande ärenden kan beslut dock fattas utan föregående kommunicering. Observera att beslut utan kommunicering endast ska fattas i undantagsfall, till exempel när risken för människors liv och hälsa kräver det. 

Underrättelse av beslut

Artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004 ställer krav på underrättelse av beslut. Den behöriga myndigheten ska nämligen överlämna en skriftlig underrättelse om sitt beslut till den berörda företagaren eller dennes företrädare. 

I underrättelsen ska det finnas fakta om vilka åtgärder som ska vidtas för att avhjälpa den bristande efterlevnaden och om skälen till beslutet. Det ska också finnas information om rätten att överklaga sådana beslut och om de förfaringssätt och tidsfrister som gäller. Motsvarande bestämmelse finns i 21 § förvaltnings­lagen (1986:223). Myndigheten bestämmer om underrättelsen ska ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt. Se 21 §§ förvaltningslagen(1986:223). 

Överklagande

Betungande beslut som tvingar den enskilde att agera på ett visst sätt eller att avstå från en viss verksamhet eller hantering kan överklagas. En kommunal nämnds beslut kan överklagas av den enskilde hos länsstyrelsen i det län där beslutet har fattats. Länsstyrelsens beslut kan i sin tur överklagas hos förvaltningsrätten i det aktuella länet. 

För att få förvaltningsrättens dom/beslut prövat i högre rätt, kammarrätten, krävs ett så kallat prövningstillstånd. Högsta instans är Högsta förvaltningsdomstolen. Även där krävs ett prövningstillstånd för att få en dom eller ett beslut från kammarrätten överprövat, se 31 och 32 §§ livsmedelslagen (2006:804). 

Omedelbar verkställighet och inhibition

Huvudregeln inom förvaltningsrätten är att den enskilde har rätt att få ett myndighets­beslut prövat i högre instans innan han eller hon måste rätta sig efter det. Men enligt 33 § livsmedelslagen (2006:804) får myndigheten bestämma att beslutet ska gälla omedelbart även om det överklagas. Om beslutet förenas med ett sådant förordnande är mottagaren skyldig att omedelbart rätta sig efter beslutet även om denne väljer att överklaga. 

Det är viktigt att förordnanden enligt 33 § livsmedelslagen (2006:804) endast används när det är motiverat. Ett sådant skäl kan exempelvis vara att myndigheten snabbt måste förhindra att livsmedel som inte uppfyller hygienkraven når konsumenterna. Även i sådana fall bör myndigheten ta hänsyn till om beslutet medför stora ekonomiska konsekvenser för företagaren. 

Det är värt att tänka på att om beslutet förenas med ett förordnande enligt 33 § och verkställs, kan det vara svårt eller omöjligt att återställa beslutets verkningar om företaget ”får rätt” genom ett överklagande. I sådana fall kan det bli aktuellt att kontrollmyndigheten måste betala skadestånd motsvarande den skada som företaget lidit.   

Den som vill överklaga ett beslut som förenats med förordnande enligt 33 § livsmedelslagen (2006:804) kan samtidigt med överklagandet begära att överinstansen (länsstyrelsen/domstolen) förordnar om inhibition. Det vill säga ett temporärt verkställighets­förbud. Om överinstansen går med på begäran innebär det att beslutet inte ska gälla under den tid som den rättsliga prövningen pågår.

Lagstiftning